Tillflyktspaviljongen

 Vi tänker ofta på en fristad eller tillflykt som en plats; en byggnad och flyktingar som människor. Men Peltz utmanar oss att tänka på tillflykt som en sak som vi alla gör och kan (kanske till och med måste) utveckla vår förmåga att göra bättre. För att ge frågeställningen ytterligare en botten har Peltz introducerat frågan om vad en elefant skulle behöva för att få en fristad i Rejmyre. Denna fråga har funnits med i uppdraget till arkitekten och bland annat resulterat i paviljongens överdimensionerade entrédörr: stor nog för en elefant, samt en skalmodell på ett elefanthägn på 5000 kvm, föreslagen att förläggas i våtmarken bakom glasbruket.

En del av Peltz påstående är att Rejmyre är en värdefull plats, en plats som är värd att investera i, som en plats för att överväga samtidens komplexiteter. Att satsa på ny arkitektur och extravaganta mötesplatser i storstäder är inget ovanligt. Vi tar för självklart att det är i dessa metropoler som visioner utarbetas och att det är värt att “satsa” på dessa platsers framtid. Daniel Peltz började föreställa sig hur denna typen av arkitektur och dess symbolik skulle påverka en postindustriellt samhälle som Rejmyre, där tilltron till framtiden och känslan av att vara en “värdefull plats” inte är lika självklar. Denna byggnad blir ett sätt att utmana och omvärdera glesbygdens position i samtidssamhället.