Place as Matter
In a way it was just about the three of us (Sissi, Jocelyne and I) wanting to do something together but it was also about bringing some of our former students together from the different institutions where we’d been teaching around the world. We were beginning to develop this notion of ensemble research, working collectively to open a theme, that has become central to our pedagogic philosophy. The ensemble is a common form in the performing arts but in the visual arts it is mostly reserved for a few exercises in the early years of artistic training. There is a clear progression in most arts curricula from the group to the individual, so there was something transgressive, or perhaps regressive, about using these methods with advanced artists who had finished their formal art educations. This is important to the formulation of our pedagogic space, that we saw as a kind of release-valve, a chance to return to the origins of our interests in making and to exercise alternatives to the thick individualism and emphasis on export in most advanced contemporary art settings. The workshop lasted for eight days and we asked the participants to do a series of quick assignments, individually and collaboratively, aimed at developing conceptions of and conversation around the notion of place. We didn’t have much in the way of facilities or materials so they were mostly working through site-specific installations and interventions with available materials. Some of the participants, who were mostly from craft-centered MFA programs, were not accustomed to working in these ways. The opening assignment was to erect a monument in Rejmyre, from conception to unveiling in 12-hours. I remember looking around and all of a sudden there were fourteen artists, who’d never heard of Rejmyre a few months ago, going around town making things – in and about Rejmyre. I remember feeling how powerful and transformative that was, but also potentially very invasive. For me that was an important moment in my understanding of what we were doing there, realizing we’d made an art school, in this little town – and the responsibility of that. When you’re putting up a new physical structure or you want to add on to your own house even, there are all these regulations and processes of approval, but there is no process to approve new social behaviors.
Daniel Peltz
Infinite Gestures
This research strand has been, will be, was “Infinite Gestures”. We attempt to treat our themes lightly, thematic explorations are tricky in their potential to narrow or even bludgeon. We attempt to treat them as a seed for a plant of unknown origin, to give them just enough, just the amount of attention they need to tell us what they are or might be. We each instill them with our own meaning, make and unmake meaning of them, and this seminar is a part of furthering this process.
The theme grew out of a response to the Occupy Movement that swept across the U.S. in 2012. As artists, we were inspired by the form of the movement, its aesthetic character if you will [the aesthetic character of the movement]. What made the occupations so easy to ridicule in the minds of detractors and skeptics was exactly what made it beautiful to me. Its refusal to become singular, to accept any singular self-image, even as it grew to the epic proportions of a worldwide movement. Like a child that refuses to differentiate, residing just a moment longer in the infinite primordial state of belonging. Occupying was an action that could mean things to many people. To me this instance on an amorphous plurality was its complicated beauty.
It showed off this beauty in its durational structure, which was infinite. They/we were occupying, this space was occupied for an indeterminate time, for the infinite now.
The appreciation of the beauty of this movement made me want to explore its aesthetic character further, to bring together a group of artists, crafts people, designers, thinkers, and writers to expand on this infinite gesture.
Everything You Want Was Already Here
Denna forsknings-nod syftar till att utforska konstnärlig praktik i relation till funktionen och effekten av olika modeller av artist-in-residence som konstant placerar konst och konstnärer i nya miljöer och kontexter.
Kalhygge
Hur kan vi använda våra konstnärliga metoder för att tänka konsekvenserna av detta sätt att relatera till naturen? Vi tar vår utgångspunk i en fysiskt plats, ett visst kalhygge i en närliggande skog. Därifrån går var och en i sin egen riktning, tillsammans.
Denna forsknings-nod syftar till att använda det fysiska och konceptuella utrymmen som regelbundet skapas i vår region genom kalhyggen och skogsbrukspraxis. Denna typ av avverkning är en grundläggande metod för vad som kallas “Den svenska skogsbruksmodellen”. Man kan hävda att detta är en av Sveriges största ideologiska, miljömässiga exporter.
Vad kan det betyda att göra en “clear cut”, som samtida konstnär? Vad kan vi skära av oss från och till? Vad finns i viljan och fantasin av en “fullkomlig avskärning”, ett avtäckande, förberedandet inför något nytt som ska komma. Konsnärer var inbjudna att, tillsammans med oss, utforska dessa frågor och andra som de tog med sig till platsen.
Performing Labour
Projektet kommer ur ett mångårigt engagemang i bruksorten Rejmyre, Sverige. Det innefattar genomförandet och etableringen av ett gästarbetar-program för konstnärer inom fabriken Reijmyre Glasbruk. Inom denna gästarbetarroll arbetade vi på fabriksgolvet under samma timmar som övriga arbetare. Vår uppgift var att utveckla och producera en produkt om arbete, genom arbete, som svar på vår egen arbetssituation och det arbete som utförs av andra runt oss [turister, guider, glasarbetare, administratörer, säljare, museepersonal, etc.].
Reijmyre Glasbruk har, liksom många samtida industrier, vänt sig till upplevelse-industrin för att komplettera en utmanande ekonomisk situation. I detta sammanhang blir arbetarnas arbete både process och produkt, förkroppsligat och utomkroppslig. De genomför funktionella hantverks-gester och producerar glasprodukter samtidigt som de producerar ett turistspektakel som visar upp arbetande kroppar och gester, som rena estetiska produkter.
I detta projekt diskuteras hur en konceptuell uppvisning av arbete, om arbete, inom ramen för denna hybrid-industri/turistfabrik, kan användas som en strategi för att skapa ett parallellt medvetande/tillstånd hos en grupp konstnärliga forskare. Från insidan av detta tillstånd försöker vi utforska den föränderliga rollen för den samtida arbetaren.
Gästarbetande konstnärer:
Internationella deltagare, sektion 1: Alex Auriema (US), Robyn Backen (AUS), Ioana Jucan (RO), Filip Olszewski (US), Daniel Peltz (US/SE), Sissi Westerberg (SE) Etnografer: Ioan Jucan (RO)
Nordiska deltagare, sektion 2: Unndór Egill Jónsson (IS), David Larsson (SE), Meri Linna (FI), Daniel Peltz (US/SE), Sissi Westerberg (SE) Etnografer: Konstantin Economou (SE)
Refuging
Ett av organisationens primära forskningsteman har sedan 2018 varit refuging (att ge och ta tillflykt): en undersökning av hur att ge/ta tillflykt, som handling och praktik, kan utvecklas och underlättas genom flera konstnärliga interaktioner och interventioner.
Refuging är en uppmaning till konstnärer att utveckla praktiken att ge/ta tillflykt. Initiativtagaren till detta projekt, den amerikansk/svenske konstnären Daniel Peltz, ber oss ompröva begreppet tillflykt, inte som ett substantiv (en tillflyktsort, en flykting, etc.) utan som ett verb, som en vital, i sig ömsesidig uppsättning av handlingar. Han frågar oss “hur kan vi, som konstnärer, använda denna flyktiga punkt i tiden, medan de värsta effekterna av klimatförändringarna fortfarande ligger i framtiden, för att utveckla vår förmåga som samhälle att ge och ta tillflykt?” Refuging tar formen av en serie produktioner-in-residence, som kommer att resultera i ett verktygslåda för att ge och ta tillflykt, en uppsättning av konstnärer utformade modeller för hur man gör detta komplicerade arbete. Peltz skriver, “kanske inom en inte alltför avlägsen framtid kommer människor som står inför behovet av tillflykt att plocka upp den här verktygslådan och säga: ‘Jag hörde att de försökte det på det här sättet i Rejmyre’.”
En fråga som har blivit central i Peltz tänkande kring tillflyktsort är: Hur blir en bruksort som tillverkar glas en bruksort som producerar tillflykt? Här hänvisar Peltz till och reagerar på tillägnandet av små städer som Rejmyre som tillfälliga tillflyktsorter för nyanlända, medan “bättre bostäder” byggdes för dem på, underförstått, “bättre platser”. Peltz, som har undersökt platsen Rejmyre i över 15 år, utmanar logiken i denna formulering. Han frågar, tänk om det här faktiskt var en bättre plats än många att göra det här som kallas tillflykt? Här utför han en förändring av vår vanliga association med ordet “tillflykt”, flyttar det från ett substantiv, som syftar på människor och platser, till ett verb som refererar till en uppsättning handlingar. I detta skifte expanderar tillflykt till att bli en praxis som omfattar alla. Subjektspositionerna för flyktingen som kommer för att söka skydd och den som ger tillflykt kollapsar och vi lämnas med ett ömsesidigt tillstånd som vi alla kan lära oss att prestera och leva bättre på. Vidare hävdar Peltz att platser som Rejmyre, som har använts i cykeln av utvinning, utarmning och övergivande, inte bara är tillräckligt bra platser för att hysa flyktingar utan platser som är unikt väl lämpade för att utveckla praktiken att av tillflykt eftersom de själva är i behov av skydd.
Just nu har vi ett PRODUCTION RESIDENCY OPEN CALL på temat ‘refuging’ som stinger 31 januari, 2023. Du hittar mer information och ansökningsformuläret om residenset HÄR
Om Daniel Peltz projekt ‘att ge och ta Tillflykt i Rejmyre’, det första konstverket skapat inom ramen för forskningstemat:
Mellan 27 juni och 3 juli (2022) pågick ett storskaligt, socialt konstprojekt i Rejmyre. Allmänheten bjöds in för att ta del av en rituell byggprocess som resulterar i ett framtids-monument för den lilla glasbruksorten i norra Östergötland.
Projektet ”Att ge och ta tillflykt i Rejmyre” är initierat av den svensk-amerikanske konstnären Daniel Peltz. Efter flera förseningar, på grund av pandemin, bygglov och annan logistik är nu bygget på väg att bli verklighet.
Men för Daniel Peltz är det inte byggnaden som är viktig, utan själva byggprocessen. Tanken är att de som deltar i den ritualiserade byggprocessen ska få möjlighet att öva på att “ge och ta tillflykt”. Istället för ett effektivt byggande, ligger fokus på varje deltagares inre process och upplevelse.
Förutom en skruvdragare (om man har en) uppmanas allmänheten att ta med sig ett barndomsminne från en trygg plats. I dialog med koreografen Anna Asplind, har Daniel Peltz utvecklat en ritual för hur byggprocessen ska genomföras, som deltagarna varsamt introduceras till innan de börjar. De som är med i byggprocessen blir på så sätt en del av monumentet och platsens framtid.
PRESSMEDDELANDE, Juni 2022
Om tillflykt:
Daniel Peltz har arbetat med idén sedan 2015, delvis som en respons till den så kallade “flyktingkrisen” då asylsökande från framför allt Syrien och Afganistan huserades i Rejmyre under en period. Grundläggande för Peltz intresse i projektet är att lokalsamhället genom det gemensamma fysiska byggandet har en möjlighet att utveckla sin förmågan att ge och ta tillflykt; en kapacitet som är så viktig, att det förtjänar investeringen i en monumental paviljong.
Vi tänker ofta på en fristad eller tillflykt som en plats; en byggnad och flyktingar som människor. Men Peltz utmanar oss att tänka på tillflykt som en sak som vi alla gör och kan (kanske till och med måste) utveckla vår förmåga att göra bättre. En del av Peltz påstående är att Rejmyre är en värdefull plats, en plats som är värd att investera i, som en plats för att överväga samtidens komplexiteter.
”Hur blir en bruksort som producerar glas, en bruksort som producerar tillflykt?” Daniel Peltz, konstnär och initiativtagare till “Att ge och ta tillflykt i Rejmyre
Inom projektet har ett antal inbjudna konstnärer bidragit. Meri Linna (FI) and & Anastasiia Sviridenko (UR) relaterar till tillflykt genom matlagning som en kreativ praktik. David Larsson (SE) har skapat ett system med metallvinklar som kan användas för att snabbt skaka möbler med hjälp av trä som finns tillgängligt på plats. Dessa vinklar har använts för att skapa all rekvisita och möbler som behövts under bygget under processens gång.
Om arkitekturen:
Paviljongen som vi bygger tillsammans är skapad av den danska arkitekten Kristoffer Tejlgaard, som bland annat ritat Dome of Visions som stod i Stockholm, Göteborg och Köpenhamn, samt flera futuristiska paviljonger för Roskildefestivalen och Folkemødet på Bornholm (den danska motsvarigheten till Almedalsveckan på Gotland).
Daniel Peltz stötte på Kristoffer Tejlgaards skapelse “Dome of Visions” i Stockholm redan 2016 när han var gästprofessor inom konstnärlig forskning på Stockholms Konstnärliga Högskola. Den transparenta kupolen var en tillfällig byggnad på Kungliga Tekniska Högskolans campus med syfte att skapa en visionär och inspirerande mötesplats för samtal kring en hållbar framtid. Från september 2015 till december 2017 visades forskningsresultat, innovationer och aktiviteter i form av utställningar, debatter, seminarier och konstnärliga evenemang med över 45000 besökare och 350 kurerade events.
Att satsa på ny storskalig arkitektur och extravaganta mötesplatser i storstäder är inget ovanligt. Vi tar för självklart att det är i dessa metropoler som visioner utarbetas och att det är värt att “satsa” på dessa platsers framtid. Daniel Peltz började föreställa sig hur denna typen av arkitektur och dess symbolik skulle påverka en postindustriellt samhälle som Rejmyre, där tilltron till framtiden och känslan av att vara en “värdefull plats” inte är lika självklar. Peltz refererar till byggnaden som en “nödvändigt onödig” arkitektur. Det vill säga; att dess syfte är att byggas, som ett sätt att utmana och omvärdera glesbygdens position i samtidssamhället.
Om konstruktionen:
Geometrin till paviljongen är en samtida tvist på Buckminster Fullers ikoniska geodesiska dome från 60-talet och består av CNC-utskurna polykarbonat bitar som deltagare lätt kan montera ihop, utan byggtekniska kunskaper.
Konstruktionen är ett experiment där återanvänt material och modern teknik används för att skapa en tropisk klimatzon i form av en passivuppvärmd, transparent kupol. En inre byggnadsvolym i trä med ateljé- och mötesutrymme skall fungera även under vintermånaderna och bli en mötesplats mellan konstnärer och lokalsamhället.
Framtid:
Den nya paviljongen som vi bygger tillsammans kommer att bli en plattform för att fortsätta utveckla vår förmåga att ge och ta tillflykt. Byggnaden kommer att användas som produktionsplats för lokala/regionala konstnärer och syftar till att prova ett nytt koncept för ateljéer, där utövare får möjlighet att ta plats i en transparent, innovativ arkitektur som ger möjlighet för nya möten mellan konstnärlig process och publik.
Denna futuristiska paviljong på 120 kvm är första steget och en del-övning i en större framtidsvision som innefattar förslaget att bygga en ännu mycket större paviljong på 5000 kvm, stor nog att bli en fristad för en hjord burmesiska elefanter och att skapa ett tropiskt klimat och en vattenrening nere i våtmarken bakom Reijmyre Glasbruk. Detta område är just nu under utredning inför en eventuellt sanering, på grund av de historiska föroreningarna från glasbruket. Daniel Peltz förslag är en radikal idé för hur en saneringsprocess skulle kunna resultera i en framtidsvision, istället för ett hål i marken; bortschaktning och/eller asfaltering. En skalmodell av Rejmyre som gestaltar det förorenade området och den stora paviljongen i våtmarken, finns att se i konsthallen Engelska Magasinet. Denna tillsammans med den mindre paviljongen tjänar som en gestaltning för framtidsvisionen, tills dess att den kan uppnås.
Inför bygget:
Just nu lägger Rejmyre Art Labs arbetsteam grunden för paviljongen och gör sig redo att ta emot dem som vill delta i processen. Ingen föranmälan eller förkunskaper krävs, det är bara att dyka upp. Deltagandet tar ca 1 timme, eller så länge man vill.
Daniel Peltz hälsar: “Du är redan en del av detta projekt. Varmt välkommen, i vilket tillstånd du än är; skeptisk, nyfiken, deprimerad, glad, tveksam, undrande…du är välkommen!”
Den rituella byggprocessen är finansierad med medel från Statens Kulturråd. Byggnaden är finansierad genom ett strukturbidrag från Kulturbryggan.
Daniel Peltz https://danielpeltz.cargo.site/
Anna Asplind https://www.annaasplind.se/
Kristoffer Tejlgaard https://www.atelierkristoffertejlgaard.com/
David Larsson https://www.davidlarsson.net/
Meri Linna https://merenlinna.wixsite.com/merilinna
Anastasiia Sviridenko https://proartibus.fi/anastasia-sviridenko/
DeTox – Sanera!
This three-year project engaged an ensemble of artists to produce expert testimony reflecting on the contamination from the historic glass production in Rejmyre.
DeTox – Clean Up! kommer att vara vårt research-fokus 2018-2020. Vi kommer att följa den process som initierats av av Länsstyrelsen, vad gäller de historiska föroreningarna kring Reijmyre Glasbruk och hur de ska saneras. Under de närmaste tre åren kommer Rejmyre Art Lab att vara en del i den arbetsgrupp som fått i uppdrag att hantera frågan om föroreningarna. Tillsammans med internationella och svenska/regionala konstnärer bildar vi en konstnärlig forskningsnod som bedriv forskning kring situationen från ett konstnärligt, konceptuellt och formmässigt perspektiv. Vi kommer också att titta på hur man kan hitta kreativa lösningar för att hanterar de restprodukter som produceras i dag, både av industrier och andra mänskliga förehavanden.
Transparency and Mediation
Transparency and mediation were the twinned themes of our 2011 international artist residency and workshop. The project, hosted for the first time by the newly formed structure of Rejmyre Art LAB, marked the fourth year of artists and designers re-activating spaces formerly used by the Rejmyre Glassworks, founded in 1810 and still in operation. An interdisciplinary group, composed of jewelry, glass, sculpture, photo and media artists, architects and artist curators, came together around a practice-based exploration of the twinned notions of transparency and mediation.
The project was held in an open studio setting in one of the former glass factory buildings: Engelska Magasinet. The assembled group produced new works, exploring the themes of transparency and mediation through the lens of the local environment, histories, materials and sites. The artists worked individually and in collaboration and their residency culminated in a public presentation and discussion of their work. Several of the participants also took part in an exhibition of contemporary nordic glass, organized in conjunction with the residency, at the Rejmyre Glass Museum and the accompanying Nordic Glass Seminar.
Transparency and Mediation was hosted by Engelska Magasinet and Finspångs kommun.