TILDA DALUNDE – Längtan efter tryggheten i det omöjliga
Light installation by Tilda Dalunde
Tilda Dalundes verk är en del av det tre-åriga konstnärliga forskningsprojektet “DeTox – Clean it up!” där Rejmyre Art Lab bjudit in en grupp konstnärer att arbeta utifrån situationen med 200 år av föroreningar bakom Reijmyre Glasbruk. Ljuskonstverk är placerat innanför det avspärrade området, där marken är förorenad och kan ses genom staketet när skymningen kommer.
“Förbjudna platser finns i många sagor. Det kan vara en grotta full av guld, ett palats där borden ständigt dignar av mat eller ett träsk som en gång var ett slagfält och som nu är fullt av de fallnas irrande själar. Regeln på sådana platser är alltid densamma: Du får inte röra vid, eller äta, någonting. Om du bryter mot regeln kan du förvandlas till sten, glömma bort vem du är eller drabbas av en evig förbannelse. När jag ställdes inför den avspärrade platsen bakom glasbruket fick jag en känsla av att befinna mig i en av dessa sagor. Träden såg så fridfulla ut, glasbitarna på marken glittrade som en förlorad skatt, fjärilar flög genom maskorna i metallnätet som spärrade av området – för dem var det inte en gräns. Men ändå fanns det något där, något osynligt som kunde skada mig om jag bröt mot sagans regel om att inte röra vid någonting. Det märkliga är förstås varför sådana platser alltid får en att längta. Är det så enkelt som att vilja ha något som man inte kan få. Ibland blir världen obehagligt påtaglig, oftast när den innebär ett hot. Ibland är världen så svårnådd att vi inte ens inser att hotet kommer från oss själva. Kanske handlar längtan snarare om att slippa förstå. En längtan efter den sortens oskyldiga magi som finns i sagorna, där det inte behövs förklaringar och där det som hotar oss inte är vårt eget fel.” – Tilda Dalunde
outdoors in the contaminated area
FRIDA HÅLLANDER – Fabrikens Lunga
Fabrikens lunga utforskar Reijmyre Glasbruks deponi och riktat fokus mot lungan som en del av den mänskliga kroppen och en berättelse om hur gifter lagras både i kropp och mark. Hon återvänder också till arbetarrörelsen och en återblick till hur man tagit strid i Rejmyre, bland annat genom att leta upp och dokumentera en fana från Svenska Fabriksarbetareförbundet Avdelning 376 – Rejmyre (som för närvarande förvaras mellan silkespapper på Norrköpings Föreningsarkiv). Fanan aktualiseras tillsammans med motiv från fabriken och lungan genom fotografier, film och teckning. En del av verket finns som grafiskt tryck på silkespapper för inslagning av glasföremål i Rejmyre Antikaffär. Frida Hållander är konsthantverkare, utbildad på institutionen för Keramik och glas på Konstfack där hon nyligen avlagt en doktorsexamen med arbetet Vems hand är det som gör? i samverkan med HDK – Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Avhandlingen är en praktikbaserad studie som ställer frågor kring konsthantverk, klass, feminism och om viljan att ta strid.
Rejmyre Antik
RETENTION – Erna E Skúladóttir & Karin Blomgren
“Giftiga ämnen som ända fram till sjuttiotalet dumpades bakom Rejmyre glasbruk, sipprar ut i våtmarken nedanför. I alla år har våtmarken hindrat ex. bly och arsenik från att nå sjön Hunn, Rejmyres vattentäkt. Växter kan ta upp gifter i rot, stjälk och blad. Sedimentering, sand och vegetation bidrar till filtreringen och likt en tvättsvamp suger det sanka området upp föroreningarna. Men vad händer om klimatet förändras? Om somrarna blir längre och torrare eller om höstar och vintrar bli väldigt mycket blötare? Vi kan se framför oss en framtid där förändrade förutsättningar kan få denna “tvättsvamp” att släppa ifrån sig sina gifter och på så sätt bli ett hot mot dricksvattnet. I arbetet “Retention” samlas regnvatten upp, leds vidare och används till att måla verket. En del av föroreningen bakom fabriken är tungmetaller som var viktiga för att få fram färger som rött, grönt och blått i glaset.”
Konstnärerna Erna E Skúladóttir (IS) och Karin Blomgren (SE/NO) har arbetat tillsammans under flera år med plats-specifika installationer. De studerade samtidigt vid Bergen Academy of Art and Design, där de tog magisterexamen 2014. Duon har arbetat hela juni månad i Rejmyre och visar nu första steget av sitt projekt.
Rejmyre
MATTIAS HOFVENDAHL – Wetlands
Mattias Hofvendahl har skapat en ljudinstallation som tar sin utgångspunkt i de föroreningsgrader som uppmätts i våtmarksområdet bakom glasbruket. Verket är uppbyggt av sinus-toner vars vibrationer tillsammans med glaset, som är i placerade i högtalarelementen, skapar en ständigt föränderlig komposition. Installationen är uppbyggd kring produktionen som pågar i hyttan. Mötet mellan dessa två skeenden bidrar till att förkroppsliga verkets intention: att skapa ett icke-kristalliserat rum där glasbrukets historia belyses i nuet men också får möjlighet att följa med in i framtiden. Mattias Hofvendahl är ljud- och videokonstnär bosatt i Linköping och utbildad på Konsthögskolan Valand och Lunnevads Folkhögskola. Han är en av deltagarna i Rejmyre Art Lab´s tre-åriga forskningsprojekt DeTox – Clean it up! där konstnärer reflekterar kring de historiska föroreningarna bakom Reijmyre Glasbruk och den förestående saneringen
Rejimyre Glasbruk
HARRIE LIVEART – Markens Psyke
Markens Psyke Video 3 min 7 sek I ett jordfyllt badkar funderar en människa kring sitt inre landskap, som avspeglar sig i marken bakom glasbruket i Rejmyre.
Historien Upprepas Video 1 min 21 sek Vad gör vi idag som i framtiden kan ses som ansvarslöst?
Harrie Liveart är en finsk duo bestående av konstnärerna Meri Linna and Saija Kassinen, båda utbildade på KUVA (Bildkonstakademin i Helsingfors). Harrie Liveart tar lätt saker på allvar men allvarliga saker med en konstruktivt lätthet och använder sig av uttrycksformer såsom, performance, video, installationer och events. Harrie Liveart har deltagit i flera projekt i Rejmrye sedan 2014.
Public bathroom, Rejmyre
HASTI RADPOUR – Out of sight, out of mind
“Mitt verk består av en överdimensionerad slangbella, redo att skjuta iväg en stor glasklump. Inspirationen till verket föddes då jag lyssnade på Sara Erjeby, en av forskarna som gjort markprover och en förstudie av föroreningarna i Rejmyre. Hon talade om olika lösningar för att hantera den förorenade marken. En av dem är att skicka avfallet till ett annat ort där det kan tas om hand på rätt sätt. Denna lösning väckte frågor och funderingar hos mig. Är det så att om vi skickar det vidare till någon annan så är det inte längre vårt ansvar? Lyfts tyngden från våra axlar? Känns det bättre när det är lång ifrån oss? Då kom jag att tänka på denna mening: Out of sight, out of mind!”
Hasti Radpour är konstnär bosatt och verksam i Linköping och utbildad på konsthögskolan i Teheran och på Linköpings Universitet. Typiskt för Hastis konst är en lek med perspektiv och proportioner som utmanar och väcker frågor.
Reijmyre Glasbruk
SISSI WESTERBERG – Pausblås
Uppgiften att skapa en produkt om och genom arbete inom forskningsprojektet Performing Labour, fick mig att bli uppmärksam på det arbete som pågick på glasbruket; både glasblåsarnas och de gästarbetande konstnärernas (inklusive mitt eget). Det blev uppenbart hur svårt det var för oss (konstnärer) att hålla oss till arbetsplatsens schema. Det var inte så svårt att vara där kl 6.45 (i alla fall inte för mig som är van att gå upp tidigt). Det som var svårt var att ta rast på bestämda tider. Jag vet inte hur man skiljer på arbete och fritid. Jag tar alltid mitt fika medan jag jobbar och pratar om mitt arbete hemma (vilket kanske är en perfekt inställning för en arbetare i ett kapitalistiska samhälle). Pausblåsarna var ett försök att skapa en produkt som kan hjälpa till att reglera förvirrade arbetare som jag själv (genom en tydligt definierad arbetsdag med många korta, faktiska raster), men också med idén om att andra personer och platser skulle kunna synkroniseras med den specifika rytmen på Reijmyre Glasbruk, om verket skulle placeras någon annan stans. Jag skapade en installation med tjugotvå uppblåsbara glas objekt som inympades på olika platser i glashyttan. Objekten kopplades till det befintliga tryckluftssystemet som glasblåsarna använder i arbetsprocessen för att till exempel kyla eller lossa glaset i ett visst moment. Luftflödet kontrolleras med hjälp av slangar, pneumatiska ventiler, elektriska regulatorer och en timer som får Paus Blåsarna att blåsas upp och tömmas på luft under de schemalagda rasterna. Jag var intresserad av förhållandet mellan de transparanta uppblåsbara latexdelarna och de transparanta glasbubblor som glasblåsarna ofta börjar glasblåsningsprocessen med, men också relationen mellan arbete och vila, blåsning och andning. I början av min process provade jag att blåsa upp olika transparanta material samtidigt som glasblåsarna blåste. Jag kan inte blåsa glas, men jag kan göra andra transparenta bubblor, tänkte jag och imiterade dem på mitt eget sätt. Det var nog en del i en pågående process i att försöka bli en del av den här platsen; en underliggande längtan efter acceptans, som funnits där ända sedan jag började arbeta i Rejmyre för tio år sedan. Ett av mina första försök att skapa en produkt under Performing Labour var en stor uppblåsbar ”paus bubbla” (skapad av en stor rulle med plastfilm, tejp, en fläkt och en timer) som sattes runt ett av de övergivna fikaborden i glashyttan (det är färre anställda på bruket nu än för några år sedan). Precis som Pausblåsarna var Paus Bubblan kopplad till en timer som gjorde att den blåstes upp under pauserna, som ett slags monument till rasten.
Se video-dokumentation av verket: https://vimeo.com/247493353 Se dokumentär om processen: https://vimeo.com/247847071
Sissi Westerberg är utbildad på Konstfack i Stockholm, på institutionen för metallformgivning där hon arbetade med experimentell smyckekonst. Hon arbetar nu främst med skulptur, video och installationer, men ofta med en tydlig relation till kroppen. Under de senaste åren har hennes arbete koncentrerats till plats-beroende verk som tar sin utgångspunkt i bruksmiljön i Rejmyre samt gestaltningsuppdrag för offentliga miljöer på andra platser. Sissi har haft separatutställningar på bland annat Rooster Gallery i New York, Uppsala konstmuseum, Eskilstuna konstmuseum och Östergötlands museum. Hon har varit verksam internationellt, både genom utställningar och artist-in-residence i bland annat Australien, USA, Indonesien och Colombia.
Sissi Westerberg är sedan 2009 verksamhetsledare för Rejmyre Art LAB´s Cernter för Perifera Studier och projektledare för Post-MFA programmet Nordic Studio for Continued Engagement.
DANIEL PELTZ – På jakt efter Någon Ting från en obestämd tid i ruinerna av Rejmyres framtid
På jakt efter “Någon Ting” gjord för att tappas och sedan hittas, kanske på botten av en sjö, kanske tidig vår kanske när isen fortfarande är tjock och genomskinlig Ett konstprojekt (2017) inspirerat av det historiska is-dyk som genomförsdes av hembygdsföreningen (2000).
En mild vinterdag år 2000 samlades en grupp människor på den ännu istäckta sjön Hunn, några kilometer öster om Rejmyre Glasbruk; en av de sista hemorterna för glas-produktion i Sverige. Gruppen sågade upp ett hål i isen och hämtade upp en rad glasförmån som låg gömda i den dyiga botten. Man hittade också en linbanevagn från den linbana som en gång användes som transportmedel mellan glasbruket och järnvägen i Simonstorp. Någon gång i tiden hoppade denna linbanevagn, av okänd anledning, av linan och föll till botten med sin last. Hembygdsföreningen Gamla Rejmyre insåg det historiska värdet i denna händelse och gjorde en video av bärgningsprocessen, som visas tillsammans med glasobjekten och vagnen på Glasmuseet .
En ovanligt kall sommardag år 2016 gick den amerikanska konstnären Daniel Peltz till sitt arbete på Reijmyre Glasbruk. Han var del av ett gästarbetar-program för konstnärer, som han själv skapat, med syfte att engagera en grupp konstnärer att “tänka arbete” genom att skapa “produkter” om och genom arbete. På eftermiddagen, med hjälp av två av glasbrukets glasblåsare, skapade han en ny produkt som han kallade Någon Ting.
Någon Ting; gjort av planglas, stålram, och en transparent vinylskiva placerades i en glasmonter på glasmuseet tillsammans med de objekt som hittats på sjöbotten. Efter att Någon Ting legat i glasmontern några månader tog Daniel Peltz den med sig tillbaka till den plats i sjön Hunn där de andra föremålen i glasmontern hittats och lät den falla tillbaka till historien.
En mild vinterdag år 2017, samlas en grupp människor på den ännu istäckta sjön Hunn, några kilometer öster om Rejmyre Glasbruk. De sågar upp ett hål i isen och hämtar upp glasförmån som legat gömda i den dyiga botten. En av dem var Någon Ting, redo att bli öppnad och spelad. Ut över Hunns yta, bort över skogen, släppte Någon Ting ut sitt ljud, taget från en Youtube-video av en liten flock, numera arbetslösa, elefanter som arbetar in om skogsindustrin i Burma.
Detta performance är baserat på Daniel Peltz tio-åriga research-arbete i Rejmyre där konstnären ser kopplingar mellan ett svenskt glasbruk/turist-attraktion som arbetar i motvind, ett litet brukssamhälle som blivit en hemort för flyktingar, sin egen flytt till Sverige och skogen och sjöarna som omger dem alla. Syftet är att utforska olika sätt att skapa historia som utmanar vårt linjära tidstänkande och idén om vad historia är, hur den skrivs och dokumenteras.
DAVID LARSSON – There was nothing else to do with the forest
“Det fanns inget annat att göra med skogen. Träden skulle huggas ned. Veden brinner i ugnen, smälter glaset. Trä används till glasformarna, till glasblåsarnas verktyg, träet formar glaset. Den varma glasmassan bränner träet, formar det precis som träet formar glaset. Positiv och negativ form. Träden huggs ned och skogen lämnas med ett tomrum. Elden fortsätter att brinna i ugnen.” – David Larsson
Projektet är ett samarbete mellan Kulturbruk Rejmyre, Rejmyre Art LAB och Reijmyre Glasbruk.
David Larsson was born in 1981 in Uppsala and currently lives and works in Stockholm, Sweden. He completed his MFA at the Royal Institute of Art in Stockholm in 2012. In Larsson’s practice, objects play a central role as vessels for social and political histories, as well as circulation of affects. David Larsson has exhibited in solo exhibitions at Konsthall C, Stockholm (2017), Haninge Konsthall (2014) and BLOKK, Bergen (2013)
Larsson is one of Rejmyre Art Lab’s core members since 2012. He has made a series of installations at the site over the years.
ROBYN BACKEN – Barn Wall
Robyn Backen (AUS) spenderade två månader i Rejmyre och utvecklade verken ”Jag är glas” en ljudinstallation med glas och “Barn Wall” en utomhus-skulptur som inspirerats av ladugårdarnas falufärgade brädor. Inbäddad i brädväggens transparens finns en text, som endast blir synlig då solen projicerar de spegelvända bokstäverna på marken. Verket flyttades runt till olika platser i byn under några dagar. Boende, besökare och barn bjöds in att skapa skuggritningar av verket med gatukritor i samband med Östgötasdagarna.
Robyn Backen ingår i programmet Spaced 3: north by southeast (http://three.spaced.org.au/spaced-3-north-by-southeast/) som utlokaliserar nordiska och australiensiska konstnärer till små samhällen i Västra Australien och i Norden. Rejmyre Art Lab är en av de Nordisk värd-institutionerna. Detta var andra delen av Robyns residency, som startade redan 2016 under projektet Perfroming Labour.
Robyn Backen was Rejmyre Art Lab’s artist-in-residence for two months in the summer of 2017, as part of the Spaced 3: north by southeast program (http://three.spaced.org.au/spaced-3-north-by-southeast/), which places Nordic and Australian artists in small communities in Western Australia and in the Nordic region. Rejmyre Art Lab was one of the Nordic host institutions of this project. This was the second part of Robyn’s residence, which began in the summer of 2016.
Robyn Backen is an interdisciplinary artist and recent recipient of the Australia Council Fellowship for 2012-14. Backen’s new body of work evolves from her research into the acoustics of ancient whispering architecture. Her installations are often technologically complex yet are minimal in appearance. Systems become the subjects of her work, like those of language and code, classifying, remembering.
Backen’s sound, lightworks, projections and computer generated systems are inclusive to audiences inviting their presence in the work and effecting the possible outcomes. Her installations actively engage with the spaces in which they inhabit – whether gallery, landscape or building: the site provides the structural and associative framework for both formal and conceptual elements. Backen has a poetic approach which includes topics such as randomness and pattern, body and language, boarders and connections, distance and proximity. Backen investigates patterns of language and rhythms of nature to build works which engage with physical space.
Robyn Backen has shown in many national and international exhibitions including Australian Perspecta 1991 and 1997; Spirit and Place Museum of Contemporary Art, Sydney 1996; Flow National Gallery Kuala Lumpur 2000; Echigo-Tsumari Art Triennial, Japan 2003; Imagining Prometheus, Milan, Italy 2003; Whispering Trees De Overkant, Den Haag Sculpur, Holland 2007; Connecting You, Canberra Contemporary Art Space 2010; Exposure, Rejmyre, Sweden 2011; Sookmyung Women’s University Gallery, South Korea 2011; and Daya/Kindness: Australia-India a cultural exchange, Habitat Centre, New Delhi 2012.
Backen has completed many large public commissioned artworks such as Weeping Walls, Sydney International Airport 2001; Delicate Balance at Ballast Point Park for the Sydney Harbour Foreshore Authority 2009 and Walls that Whisper Museum of Australian Democracy at Old Parliament House, Canberra 2009. She is one of the four commissioned artists developing a site-specific artwork for Siteworks – an ongoing series of interactive projects focusing on the unique Bundanon properties. The third phase of the project Last Word 2012 will be performed in September 2012, along the rivers edge.